Hej! Det var nog några månader sen jag sist skrev och har inte haft en tanke på att fortsätta skriva men idag när Leandra vände sig från rygg till mage var bloggen det första jag tänkte på. Efter Rion uppdaterade jag om hans utveckling väldigt flitigt och ahr gått tillbaka i arkivet och tittat nu efter tjejerna. Så för att minnas och kunna gå tillbaka sen så tänker jag skriva om lite utveckling.

 

- Laura har länge varit så nära på att vända sig från rygg till mage men än har hon inte lyckats helt. Leandra däremot har vänt sig åt sidan men legat kvar där och inte ens försökt... Förrän idag! Och hon vände sig efter några få försök, fick med det på film så la upp på snap 😊

 

- Tjejerna har hittat sina fötter och håller alltid i dem när de ligger.

 

- Händerna är i munnen precis hela tiden.

 

- De skrattar och börjar gråta när man lämnar rummet. Idag skrattade Leandra lite med mig (annars bara ler dom) medans båda skrattar högt med pappa 💗

 

-De står upp och älskar babblarna. Dom babblar ganska mkt själva och pratar tillbaka när man säger något.

 

- Har börjat känna igen folk och gråter ibland när de inte känner igen någon! (Mest Laura)

 

- Jätteduktiga att hålla upp nacken!

 

-Dreglar en massa (precis som storebror).

 

-Har börjat se varandra och kan ligga och kolla på varandra ❤️

 

- Vänder sig lätt från mage till rygg.

 

- Har börjat med lite smakportioner ( majs&potatis & päronpure)

 

Lite uppdatering som jag kom på just nu.

 

Egentligen skulle jag behöva skriva av mig då jag tkr om att skriva och det känns bra men då skulle jag nog velat ha bloggen privat med endast mig själv som läsare. Så det får helt enkelt vara! Min pappa gick bort för två månader sen och det skakade hela min värld. Man känner sån skuld och ångest för alla dem gånger man inte hade tid men försöker samtidigt tänka på alla de tusentals fina minnena som överväger de få dåliga. Det gick alldeles för fort men efter att ha sett hans allmäntillstånd försämras drastiskt från dag till dag så var man ändå glad att han slapp lida. Min bror grät varje gång han gick ut från sjukhusrummet och samma var det den dagen vår pappa dog! När jag kom hem och la mig vad jag och sa om det är meningen att han ska leva gör det enklare för honom att komma tillbaka men om det är meningen att han ska till himlen gör även det enklare för honom, vilken väg han än står inför gör det enklare för honom. När jag just somnat ringde min mamma med beskedet! En vecka tog det så var han borta! Han hade alla vid sin sida den sista veckan i alla fall och även om han inte kunde prata så vart han alldeles lugn när man pratade med honom och förklarade vad vi gjorde! Ingen kan förstå ens smärta innan man själv upplevt den! Jag har tyckt synd om alla som förlorat sin förälder men aldrig någonsin kunde jag förstå hopplösheten, sorgen och ångesten som bara växer sig större i bröstet! Det är tur att mina barn höll och håller mig sysselsatt, än idag får jag påminna mig själv som man påminner en senil om att - han är död, vorta. En stor hjälp var att jag är med i en andlig grupp där jag fick svar från några från min pappa med ord som man förstod var hans! När jag visade min bror rann tårarna från kinderna så jag vet att det var han! En av sakerna han sa var - tänk på mig ibland 💗 Fyfan vad världen är orättvis och det konstiga var att allt bara flöt på som vanligt, dagarna och vardagen, även fast han var borta, konstigt! Jag finner ro i att han slapp lida och att han hade oss vid sin sida, jag finner ro i att han hann äta middag och fira högtider i vårt nya hem, han var här! Rions två första födelsadagar fanns han här, men inte resten! Nä, det är omöjligt att försöka förstå men ta hand om varandra. TACK till mina vänner som skrivit till mig upprepade gånger även om jag inte alltid orkat svara 💗